Matej Bejenaru, Rumänien

Mitt arbete handlar att skapa situationer, och om att involvera människor i situationerna. Det säger den rumänske konstnären Matei Bejenaru, som vistades som gästlärare och gästkonstnär vid konstskolan i Nykarleby fram till de 20 september. Han är en internationellt verksam konstnär, och har arbetat i bland annat London, Wien och Taipei, Taiwan. Dessutom var han en av initiativtagarna till biennalen Periferic i Iasi, Rumänien, som på tolv år gått från att vara en performancefestival som upplevde sig själv som liggande ute på periferin i konstvärlden till ett internationellt etablerat konstevenemang.

På ett liknande sätt har hans egen karriär som konstnär gått från lokalt förankrad performancekonst till större projekt som fortfarande ofta är starkt förankrade i hemstaden, men som inte längre går att kalla vare sig lokala eller performance. Och det är här de skapade situationerna kommer in.

Han har till exempel, under en internationell utställning i Tirana i Albanien, bestämt sig för att använda sin tilldelade budget för att dra en tillfällig vattenledning till en del av staden. Projektet var på samma gång en kritik av den absurda situation Matei Bejenaru upplevde i staden, och ett uttryck för en uppriktig vilja att hjälpa människor som behövde hjälp. –Stadens borgmästare hade ett projekt där internationella konstnärer skulle måla husfasader, samtidigt som det fanns folk som saknade vatten, säger han. Andra projekt har bland annat fokuserat på rumänska gästarbetares situation i olika europeiska länder, eller på hur zigenare behandlades i Österrike medan Jörg Haider åtnjöt sin största popularitet.

Arbetet dokumenteras oftast med fotografier, gärna med gamla storformatskameror och traditionell, omsorgsfull framkallningsprocess. –Det jag gör är inte fotojournalism, betonar han. Men de tekniska aspekterna av fotograferingen är viktiga och han bemödar sig om att göra ett gott arbete som fotograf. –Jag strävar efter att vara en precis fotograf, och att avbilda verkligheten. Ingenting är arrangerat i bilderna.

Det är också fotografi Matei undervisar i vid konstakademin i Iasi, där han arbetat som lärare sedan fotografiutbildningen startade för ungefär tio år sedan, till att börja med i ett ombyggt duschrum, men numera i moderna, ändamålsenliga utrymmen. Han medger att han, precis som många andra konstnärer, till viss del arbetar som lärare för att trygga sin försörjning, men arbetet med unga studerande kan också vara till nytta: –Att arbeta med unga studerande håller mig öppen för nya intryck. Men att repetera samma sak år efter år kan också blockera kreativiteten, säger han. Och först och främst är han konstnär, och den viktigaste delen av han arbete är hans egna projekt.

Ett projekt som fortfande pågår heter Work, Memory, Movement. Lite förenklat kan det sägas handla om att dokumentera människor i arbete, men också om att förstå vad arbetet går ut på, och hur det hänger ihop med resten av världen. I bakgrunden finns tankar på globaliseringen och hur den påverkar oss. Vissa sorters arbete flyttar till låglöneländer och flyttar sedan vidare när levnadsstandarden i landet höjs. Men också arbetet i sig självt är intressant. –Arbete är viktigt, säger Matei. Själv arbetar jag hårt hela tiden. Men här har han stött på en hittills okänd inställning till arbete. –Att folk arbetar på sin fritid, för nöjes skull, är något nytt för mig.

För han har ägnat sig åt sitt projekt också under sin vistelse i Nykarleby, och har hunnit dokumentera både trädfällning, pälsfarmning och skötseln av stadens grönområden. Att vistas en kort tid på ett nytt ställe som gästkonstnär är något han har erfarenhet av från tidigare, och precis som arbetet som lärare har det både bra och dåliga sidor. –Som gästkonstnär får jag uppleva ett annat sammanhang än det jag är van vid. Ofta finns det också en helt annan nivå av resurser tillgängliga än i mitt vanliga arbete.

Fotografierna från Nykarleby och närmiljön är inte ännu framkallade, men när de blir färdiga hoppas Matei Bejenaru att det blir möjligt att visa dem här, enligt planerna någon gång under nästa år.

Johan Sandås

Artikeln har publicerats i ÖT